blogglista.se soderluundd.blogg.se - Personligt

soderluundd.blogg.se

2016-03-03
21:08:00

Mobbning.. Min historia

Jag har blivit mobbad en stor del av mitt liv. Jag har varit mobbad i förskolan och mellanstadiet. I högstadiet så var det mera skitsnack bakom min rygg. Även om förskolan och mellanstadiet var väldigt länge sen, så minns jag det fortfarande så väl. Det har lämnat sina spår i mig, sina ärr. Jag kom ihåg en gång i förskolan när vi alla skulle sitta i en ring och jag satte mig bredvid en kille. Han ville verkligen inte sitta bredvid mig så han försökte att sparka ut mig ur ringen. Bokstavligt talat. Jag var ju väldigt liten när det hände men jag blev fortfarande väldigt ledsen. Jag kände verkligen att han inte ville ha mig där och det ville ingen annan heller. På rasterna brukade folk putta mig i buskar, skrika fula ord till mig och inte låta mig få leka med dem. Och det är bara en sån liten sak när man är ett barn som kan såra en för livet. Jag brukade låtsas svimma på rasterna bara så jag skulle få åka hem. När jag började mellanstadiet så bytta jag skola ihopp om att saker och ting skulle bli bättre. Men tyvärr så blev det inte så. Det var en tjej i min klass som hade sitt '' gäng '' och hon mobbade mig hela mellanstadiet, i hela 6 år mobbade den här tjejen mig. Jag blev kallad tjock, ful, att hon hatade mig osv. Men det fanns en sak som hon sa och en sak som hon gjorde som jag aldrig kommer glömma och det va att hon sa att ingen skulle sakna mig om jag dog och så sparkade hon mig flera gånger i magen. De orden och den handligen gjorde så fruktansvärt ont i mig. Jag hade inte gjort henne någonting för att få förtjäna att höra de orden eller få ta de sparkarna i magen. Ingenting hade jag gjort. Och en gång när vi blev ihop parade så började hon gråta inför hela klassen och sa till läraren att hon hatade mig och att hon inte ville vara med mig. Läraren hade verkligen ingen respekt för mig då, för allt hon sa till den där tjejen var bara, du kan väl försöka att stå ut? Är det inte meningen att läraren ska stå upp för sina elever? 
 
I högstadiet så var det inte så mycket direkt mobbning. Det var mest bara att de gillade att snacka skit bakom min rygg om mig. Att jag var ful, att jag klädde mig dåligt, att jag var töntig. Jag kände att jag inte passade in i min klass. att de inte ville ha någonting med mig att göra. Det var aldrig riktigt någon som ville jobba tillsammans med mig på lektioner eller ens sitta bredvid mig. Det var mest bara de jag umgicks med som ville de. Det var ingen annan som ville lära känna mig. 
 
Allting som jag har varit med om gällande mobbning har haft en stor inverkan på vem jag är som person idag. Jag önskar verkligen att jag inte hade gått igenom de sakerna. Jag fick mycket sämre självförtroende och självkänsla. Jag började tro på allt de sa och intalade mig själv att vad de sa var sant. Att jag var ful, att jag är dålig osv och det är saker jag tror på även idag. Jag har tyvärr aldrig kunnat glömma bort det och att jag går i samma skola som mina mobbare och behöver se dem varje dag, gör inte direkt saken bättre. Jag brukade komma hem från skolan och önska att jag var död och jag var bara ett barn då. Man ska inte ha såna tankar när man bara är ett barn. Man ska aldrig ha såna tankar pga att en annan människa har sagt saker som har fått en att tänka så. 
 
Jag gör inte det här inlägget för att jag vill ha uppmärksamhet eller för att ni ska tycka synd om mig. Utan jag gör det här inlägget för att mobbning är ett jätte stort problem och ingen ska behöva gå igenom det. Mobbning är hemskt och jag förstår inte hur man kan vilja få en annan människa att må dåligt. Vad tjänar man på det? Det finns människor som blir mobbade så mycket att det tar sitt eget liv. Att någon väljer att avsluta sitt eget liv pga av idiotiska ord och handlingar som någon annan gjort och sagt. Det är fel. Ingen ska behöva må så dåligt, INGEN. Jag förstår inte varför folk fortfarande mobbas när de vet vilka allvarliga konsekvenser de kan få? Man tjänar ingenting på att tynga ner någon annan. Om ni ser någon som är ensam eller blir mobbad så stå upp för den personen. Jag önskar att någon hade gjort så för mig. Det var några fåtal gånger då de jag umgicks med ställde upp för mig och de gångerna är jag så himla tacksam över. Ni kan göra någons dag bara genom att säga hej. Jag vill inte att någon ska gå igenom det jag har gått igenom och det så många redan går igenom. Jag vill att det här ska ta slut och jag önskar verkligen att det vore så enkelt. Ni är alla så himla underbara och fina människor, ni får aldrig glömma det! Och lyssna inte om någon säger någonting annat. För ni är verkligen underbara människor och ni är bäst! Och ni klarar allt bara ni vill!
Jag önskar att jag kunde hjälpa er alla som går igenom det här och jag hoppas verkligen att mitt inlägg hjälpte lite. Om jag bara har hjälpt en person med det här inlägget så blir jag överlycklig!
 
Ta hand om er och kom ihåg att ni är värdefulla, ta ingen skit! <3 
 
 
 
 bilder tagna från google.
 
2016-02-02
20:49:02

Distansförhållande

Ni vet förmodligen inte om det här, eftersom att jag aldrig har skrivit ut det. Men jag och min kille hade/har ett distansförhållande. Och jag hade tänkt berätta om det, från mitt perspektiv. Min kille tog studenten förra året och när han hade jobbat klart på sitt sommarjobb så följde han med mig hem, för att söka jobb där jag bor. Vi tyckte att det var en bra lösning för att slippa distansen då jag fortfarande går i skolan och det var över 40 mil mellan oss. Vi hade distansförhållandet från 22\9-13 - 13\8-15. Så nästan 2 år. 
 
Den saknaden jag kände då var en saknad som jag aldrig hade känt förut. Jag låg sömnlös flera nätter och bara höll om min kudde och lät tårarna rinna, för saknaden var så stor. Det känns som att den personen är så nära men ändå så långt bort.. Vi träffades så ofta vi kunde och det var oftast på loven då. De gångerna vi var hos mig och han var tvungen att åka hem, då var nätterna som värst. Den första natten låg jag och bara grät, för jag kunde fortfarande känna hans doft på mina sängkläder. Och de gångerna vi var hos honom och jag var tvungen att åka hem var minst lika hemska. Men då fick jag i stället sitta på ett tåg i flera timmar och svälja mina tårar. Det gjorde så fruktansvärt ont. Det kändes som att svälja en stor sten. Och sen när man kom hem så bara brast det. Jag tyckte alltid att det var så orättvist. Att vi inte kunde träffas så ofta som vi ville... Det var långa och dyra tågresor fram och tillbaka. Och vi kunde max träffas 10 dagar om vi hade tur. När vi hade sommarlov så kunde vi som tur va träffas längre. Varje gång vi började bråka så var vi tvungna att lösa bråket på telefonen, när man helst hade velat lösa det i verkligheten. Men det gick, även om det var svårare så gick det.  
 
Vi smsade varje dag, pratade i telefonen och skypade för att hålla kontakten. Varje gång vi camade så blev jag så himla lycklig, men samtidigt ledsen. Jag var så lycklig att jag fick se honom och höra honom. Men jag blev ledsen då jag inte kunde röra vid honom, krama honom, pussa honom eller ens få känna hans närhet. Och varje gång vi hade lagt på så började jag gråta. Som ni hör så var det mycket tårar och det är exakt vad det var.. Längtan var så stark och allt man ville var att vara med varandra. När vi väl träffades så var det så himla underbart. Kramen efter att inte ha träffats på ett tag är helt obeskrivlig. Man bara håller om varandra så hårt man bara kan och så nära man bara kan. Man vill aldrig släppa taget om den personen igen. Men då kommer den här tanken som man alltid hade i bakhuvudet, att man var tvungen att släppa varandra igen när lovet var slut.. Jag önskade alltid att vi kunde säga '' vi ses om 5 min.. '' men i verkligheten så löd det mera såhär '' vi ses om 5 veckor... ''. De veckorna vi var tvugna att vänta gick verkligen i snigelfart. Man räknade verkligen ner varje sekund, minut, timme och dag tills man skulle träffas igen. Få känna sin älskades närhet igen. Vardagliga saker blev mycket svårare att göra för mig. Som att äta, sova, fokusera på skolan. Allting jag kunde tänka på var hur mycket jag saknade honom och hur långt det var kvar.  
 
Distansförhållandet är något av ett äventyr och det har faktiskt varit det bästa äventyret i mitt liv. Jag fick lära mig nya saker, t.ex. hur man byter tåg,hur man hanskas med känslor man aldrig känt förut,hur man bokar en tågresa. Jag fick se nya platser och träffa nya människor. Men trots all den erfarenheten och trots att vi hade gjort det här i nästan 2 år, så blev det aldrig lättare. Och det har fortfarande inte blivit lättare och jag tror aldrig att det kommer bli det. För hur kan det bli lättare att åka ifrån varandra? Att åka ifrån den man älskar? Att åka ifrån varandra med tårar i ögonen? Och ni kanske tänker men varför fortsatte du då? Jo jag hade alltid inställningen att jag hellre har honom på distans, än inte alls. Även om det var jobbigt så var det värt det, för att få vara med honom. Jag blev alltid så ledsen att jag missade så många viktiga ögonblick i hans liv, för jag bodde för långt bort och kunde aldrig uppleva det med honom. Jag var aldrig med när han tog körkort, när han köpte sin bil och när han fyllde år. Men jag kunde som tur va vara med på hans student. Jag tog ledigt då så jag kunde åka och fira honom, för jag tänkte absolut inte missa den dagen också. Jag hade aldrig haft ett seriöst förhållande förut och att bara kastas in i ett distansförhållande på en gång utan någon erfarenhet var väldigt tufft. Men det gick och det var väldigt lärorikt. Och jag fick känna på hur det var att verkligen älska någon så mycket att man skulle göra vad som helst för den personen. Jag verkligen redo att bara ta mitt pick pack och dra till honom och aldrig komma tillbaka, för jag ville inte vara utan honom. Det fanns gånger då tågbiljetterna var slutsålda och jag bara kände att '' nä men då går jag till honom om det ska vara så ''. Jag visste ju att det kanske inte var så rimlig eller vettig lösningen, men jag brydde mig inte. Jag var bara tvungen att träffa honom, på ett eller annat sätt. Men tyvärr var vi tvungna att vänta ännu längre.. Varje gång vi var med varandra så kände man alltid den där pressen över att man var tvungen att göra så mycket som möjligt. Självklart njöt vi av att vara med varandra också, men man kände ändå alltid den där pressen. Att man måste hinna göra de och de. Tiden räckte tyvärr inte till, för den gick så himla snabbt. 
 
Anledningen till att jag skrev i början att vi har ett distansförhållande är för att varje gång han åker hem för att t.ex. hälsa på familjen känns det som distans igen och det har nu gått flera månder sen han kom hit och han har tyvärr fortfarande inte fått något jobb än.. Det är väldigt påfrestande för oss båda och det gör mig livrädd och ledsen att vi ska behöva lämna varandra igen. Men vi försöker att hålla hoppet uppe och kämpa för varandra. För vi känner att våran kärlek är värd att kämpa för. 
 
Tips till er som har ett distansförhållande eller funderar på att skaffa ett, är att var säkra på att ni är redo. Försök att hålla er sysselsatta så ni tänker på någonting annat. Det kanske inte tar bort tankarna helt, men det kan hjälpa. Prata ut med varandra om ni känner att det börjar bli jobbigt. Men kom ihåg, det kommer vara värt det i slutändan. Vill man så går det.