soderluundd.blogg.se

Ni vet förmodligen inte om det här, eftersom att jag aldrig har skrivit ut det. Men jag och min kille hade/har ett distansförhållande. Och jag hade tänkt berätta om det, från mitt perspektiv. Min kille tog studenten förra året och när han hade jobbat klart på sitt sommarjobb så följde han med mig hem, för att söka jobb där jag bor. Vi tyckte att det var en bra lösning för att slippa distansen då jag fortfarande går i skolan och det var över 40 mil mellan oss. Vi hade distansförhållandet från 22\9-13 - 13\8-15. Så nästan 2 år. 

 

Den saknaden jag kände då var en saknad som jag aldrig hade känt förut. Jag låg sömnlös flera nätter och bara höll om min kudde och lät tårarna rinna, för saknaden var så stor. Det känns som att den personen är så nära men ändå så långt bort.. Vi träffades så ofta vi kunde och det var oftast på loven då. De gångerna vi var hos mig och han var tvungen att åka hem, då var nätterna som värst. Den första natten låg jag och bara grät, för jag kunde fortfarande känna hans doft på mina sängkläder. Och de gångerna vi var hos honom och jag var tvungen att åka hem var minst lika hemska. Men då fick jag i stället sitta på ett tåg i flera timmar och svälja mina tårar. Det gjorde så fruktansvärt ont. Det kändes som att svälja en stor sten. Och sen när man kom hem så bara brast det. Jag tyckte alltid att det var så orättvist. Att vi inte kunde träffas så ofta som vi ville... Det var långa och dyra tågresor fram och tillbaka. Och vi kunde max träffas 10 dagar om vi hade tur. När vi hade sommarlov så kunde vi som tur va träffas längre. Varje gång vi började bråka så var vi tvungna att lösa bråket på telefonen, när man helst hade velat lösa det i verkligheten. Men det gick, även om det var svårare så gick det.  

 

Vi smsade varje dag, pratade i telefonen och skypade för att hålla kontakten. Varje gång vi camade så blev jag så himla lycklig, men samtidigt ledsen. Jag var så lycklig att jag fick se honom och höra honom. Men jag blev ledsen då jag inte kunde röra vid honom, krama honom, pussa honom eller ens få känna hans närhet. Och varje gång vi hade lagt på så började jag gråta. Som ni hör så var det mycket tårar och det är exakt vad det var.. Längtan var så stark och allt man ville var att vara med varandra. När vi väl träffades så var det så himla underbart. Kramen efter att inte ha träffats på ett tag är helt obeskrivlig. Man bara håller om varandra så hårt man bara kan och så nära man bara kan. Man vill aldrig släppa taget om den personen igen. Men då kommer den här tanken som man alltid hade i bakhuvudet, att man var tvungen att släppa varandra igen när lovet var slut.. Jag önskade alltid att vi kunde säga '' vi ses om 5 min.. '' men i verkligheten så löd det mera såhär '' vi ses om 5 veckor... ''. De veckorna vi var tvugna att vänta gick verkligen i snigelfart. Man räknade verkligen ner varje sekund, minut, timme och dag tills man skulle träffas igen. Få känna sin älskades närhet igen. Vardagliga saker blev mycket svårare att göra för mig. Som att äta, sova, fokusera på skolan. Allting jag kunde tänka på var hur mycket jag saknade honom och hur långt det var kvar.  

 

Distansförhållandet är något av ett äventyr och det har faktiskt varit det bästa äventyret i mitt liv. Jag fick lära mig nya saker, t.ex. hur man byter tåg,hur man hanskas med känslor man aldrig känt förut,hur man bokar en tågresa. Jag fick se nya platser och träffa nya människor. Men trots all den erfarenheten och trots att vi hade gjort det här i nästan 2 år, så blev det aldrig lättare. Och det har fortfarande inte blivit lättare och jag tror aldrig att det kommer bli det. För hur kan det bli lättare att åka ifrån varandra? Att åka ifrån den man älskar? Att åka ifrån varandra med tårar i ögonen? Och ni kanske tänker men varför fortsatte du då? Jo jag hade alltid inställningen att jag hellre har honom på distans, än inte alls. Även om det var jobbigt så var det värt det, för att få vara med honom. Jag blev alltid så ledsen att jag missade så många viktiga ögonblick i hans liv, för jag bodde för långt bort och kunde aldrig uppleva det med honom. Jag var aldrig med när han tog körkort, när han köpte sin bil och när han fyllde år. Men jag kunde som tur va vara med på hans student. Jag tog ledigt då så jag kunde åka och fira honom, för jag tänkte absolut inte missa den dagen också. Jag hade aldrig haft ett seriöst förhållande förut och att bara kastas in i ett distansförhållande på en gång utan någon erfarenhet var väldigt tufft. Men det gick och det var väldigt lärorikt. Och jag fick känna på hur det var att verkligen älska någon så mycket att man skulle göra vad som helst för den personen. Jag verkligen redo att bara ta mitt pick pack och dra till honom och aldrig komma tillbaka, för jag ville inte vara utan honom. Det fanns gånger då tågbiljetterna var slutsålda och jag bara kände att '' nä men då går jag till honom om det ska vara så ''. Jag visste ju att det kanske inte var så rimlig eller vettig lösningen, men jag brydde mig inte. Jag var bara tvungen att träffa honom, på ett eller annat sätt. Men tyvärr var vi tvungna att vänta ännu längre.. Varje gång vi var med varandra så kände man alltid den där pressen över att man var tvungen att göra så mycket som möjligt. Självklart njöt vi av att vara med varandra också, men man kände ändå alltid den där pressen. Att man måste hinna göra de och de. Tiden räckte tyvärr inte till, för den gick så himla snabbt. 

 

Anledningen till att jag skrev i början att vi har ett distansförhållande är för att varje gång han åker hem för att t.ex. hälsa på familjen känns det som distans igen och det har nu gått flera månder sen han kom hit och han har tyvärr fortfarande inte fått något jobb än.. Det är väldigt påfrestande för oss båda och det gör mig livrädd och ledsen att vi ska behöva lämna varandra igen. Men vi försöker att hålla hoppet uppe och kämpa för varandra. För vi känner att våran kärlek är värd att kämpa för. 

 

Tips till er som har ett distansförhållande eller funderar på att skaffa ett, är att var säkra på att ni är redo. Försök att hålla er sysselsatta så ni tänker på någonting annat. Det kanske inte tar bort tankarna helt, men det kan hjälpa. Prata ut med varandra om ni känner att det börjar bli jobbigt. Men kom ihåg, det kommer vara värt det i slutändan. Vill man så går det.